LINNEA

Jag vaknar av att mamma kommer in i mitt rum, hon drar upp persiennerna och solen lyser in rakt in i mina ögon.  - God morgon gumman, säger mamma och pussar mig på pannan.  Jag tittar på henne och hon ler emot mig. Jag ser hur mamma strålar och hennes läppar har ett brett leende. Det har blivit bättre nu. Rädslan inuti mig och mamma finns fortfarande kvar men den dämpas mer och mer för varje dag som går. Oron över att pappa ska hitta oss gnager inuti men jag försöker tänka bort det. Vi är fria nu och vi har det bra.  - God morgon mamma!   Jag stiger upp och kollar ut genom fönstret, solen lyser rakt på mig och snön som så länge legat på marken nu håller på att tina bort. Det håller på att bli sommar nu. Än är det en bit kvar men det är på väg. Jag klär på mig och sminkar mig inför skolan, går sedan ner och äter frukost med mamma. Hon har gjort i ordning mackor, ägg, fil och massa goda saker. Jag tar för mig en macka, en tallrik fil med mysli och ett glas juice. Vi pratar glatt ett tag innan jag drar mig iväg till skolan. 

Ute är det varmt och mysigt, solen skiner och fåglarna kvittar. Jag har det bra nu, vi har det bra nu. En liten vindpust tar tag i mig och jag börjar gå med raska steg till skolan.  Jag ser långt borta hur det går en mamma med fyra småungar, hon har fullt upp med att dra den minsta i vagnen medan de andra tre springer runt henne och retas med varan. Mamman är sur och arg, hon skäller på dem. Men jag tror inte att hon fattar hur bra de egentligen har det. Jag önskar bara att jag kunde växa upp så också.  När jag är framme i skolan så lämnar jag mina grejer i skåpet sen går jag och sätter mig bredvid Alicia.  - ”Hej Cissi! Va, kul!”  - ”Hej”, sa jag tillbaka.  Alicia började genast prata på om allt hon hade gjort i helgen och sa att jag bara måste vara med nästa helg. Absolut vill jag det.  Jag kollar glatt på henne och kan inte låta bli att ge henne en stor kram. Hon är så fin, hon betyder mycket för mig. Ulrika kommer och vi går in i klassrummet.  Vi har kortdag och jag börjar gå hemåt redan vid halv två. Känslan av att gå hem från skolan är fortfarande läskig och obehaglig. Tänk om pappa har hittat oss, tänk och han väntar på mig i hallen eller att mamma sitter gömd i garderoben med blod i ansiktet. Jag skyndar mig hem. Jag går sakta uppför bron och öppnar försiktigt dörren, precis som jag brukade göra.  - ”Hallå”, säger jag tyst.  Mamma möter mig i hallen, hon har nyduschat. Hon hade en handduk runt kroppen och en i håret. Hon ler på mot mig och ger mig en kram.  - ”Välkommen hem gumman. Har du haft en bra skoldag?”  En våg av lättnad sköljer över mig även idag, att se mamma glad och oskadd betyder så mycket för mig. Det syns fortfarande på mammas kropp vad hon har blivit utsatt för men inte lika illa som förut. Det gör ont i mig när jag tänker på hur vi hade det. Pappa har skadat mamma så illa att hon kommer att ha märken och ärr för livet. Varje gång jag tänker så svartnar det för ögonen. Det blir mörkt och jag blir yr. Jag faller till golvet med en duns.  -” Cissi!” Mamma tar upp mig och bär mig till soffan.  - ”Vad hände gumman, är det det vanliga?”  - Jag nickar lite försiktigt innan jag kryper in i mammas famn. Tårar börjar rinna ner för mina kinder och en slags rädsla sköljer över mig. Pappas sista ord till mig ekar i huvudet.  ”Jag kommer att hitta er”  - ”Du måste få hjälp”, säger mamma. ”Du ska inte behöva ha det så här.”  Jag skakar på huvudet. 

-” Jag behöver ingen hjälp, det är ju över nu. Det borde inte bli så här.”  Mamma tittar på mig sorgset och skakar på huvudet.  - ”Nej, nu går jag och ringer några samtal. Du ska få hjälp”.  Mamma går iväg och jag masar mig upp ur soffan och in i mitt rum. Jag sätter mig på sängen och andas ett tag innan jag går och sätter på datorn. Jag loggar in på facebook och Alicia skriver till mig direkt.  – ”Hej Gumman, hur mår du?”  – ”Hej, Det är jättebra med mig.”. Men sen ångrar jag mig och suddar.  – ”Hej, det är inte så jättebra med mig faktiskt. Hur är det med dig?”  Jag vill inte fortsätta ljuga hela tiden. Alicia är min bästa vän och jag vill att hon ska veta vad jag har gått igenom. Jag vill inte fortsätta ljuga om alla mina ärr, sår och blåmärken som fortfarande finns kvar.  Jag har ramlat i trappen, Jag har fallit med cykeln osv. Det är inte kul att ljuga.  – ”Nej, har det hänt något speciellt eller? Jag finns för dig det vet du.”  Jag tvekar ett tag innan jag börjar skriva.  – ”Det har hänt en grej för länge sen och jag mår fortfarande dåligt över det.” Det skulle vara så skönt om hon visste, om hon visste allt jag gått igenom. Då kanske hon kunde acceptera mina rädslor på ett annat sätt. Jag vet att hon har lagt märke till dem, men hon har inte sagt något.  Det plingar till i datorn och ett nytt meddelande kommer upp på skärmen. Jag tittar upp och ser till min förvåning att det inte är Alicia som har skrivit. Det är en helt främmande människa. Jag får kalla kårar längst ryggraden och börjar frysa. Kan det vara sant? Det får inte vara sant. Rädslan blommar ut och sprider sig som en löpeld genom hela kroppen. På skärmen står det sex ord. Sex ord som får mig så rädd att jag börjar skaka. Han har hittat oss, jag hör pappas röst eka i huvudet  ”om du berättar för någon dödar jag dig” Jag ramlar av stolen och det svartnar för ögonen igen. Mamma kommer uppspringandes.  - ”Vad händer Cissi?”  Jag hör och känner att mamma är närvarande, men jag ser henne inte. Allt är bara svart.  - ”Vad är det här Cissi?”  Jag gissar att mamma har sett vad som står på datorn. Jag hör hur hon dråsar ihop på golvet. Jag sätter mig förtvivlat upp och försöker komma närmare henne. Men det slutar med att jag lägger mig på golvet och allt bara snurrar. Tillslut blir allt svart.  Jag vaknar upp i en främmande säng. Det är vitt överallt och jag är ensam i rummet. Jag sätter mig upp.

-”Mamma!” Ropar jag.  - ”Det är lugnt gumman, jag är här”.  Hon sätter sig på sängkanten och stryker mig över håret.  -” Du behöver inte vara rädd. Jag ska förklara för dig”.  Jag tittar frågande på mamma. Vad menar hon? Rädslan kommer tillbaka till mig och jag börjar skaka igen. Pappa, han har hittat oss. Han kommer att döda oss. Han vet var vi är. Han spionerar på oss.  - ”Mamma, mamma! Jag är rädd”. Jag börjar skrika.  -” Hjälp mig, hjälp mig någon”. Jag börjar gråta. Tårarna bara rinner och jag skakar. Det börjar komma svarta ringar i min syn och jag lägger mig ner.  - ”Mamma!”  Det kommer två sjuksköterskor, Dom lägger mig ner och håller fast mig.  -” Ta det lugnt, du är trygg här”.  Det sticker till i armen och jag börjar bli sömnig. Jag ser suddigt och jag bli alldeles dåsig.  Men jag somnar inte. Jag hör mammas oroliga röst och två främmande röster som pratar.  - ”Du får förklara för henne när hon lugnar sig. Vi ska fixa så att hon får någon att prata med”.

–”Hon måste få hjälp. Eller ni måste få hjälp”.  Jag hör hur mamma börjar gråta och jag känner själv hur tårar börjar rinna ut ur mina suddiga ögon. Dom går och jag blir själv med mamma.  - ”Gumman, det där som du såg på datorn?”  Jag känner paniken som börjar krypa fram men det är som att jag inte kan göra något. Min kropp förblir stilla och jag fortsätter lyssna.  -” Det var inte sant. Det är någon som skojade med oss, eller någon som skickade fel. Vi har kollat upp vem det var som skickade och det var någon Oscar Lindros. Och det är ju inte pappa. Eller hur, Du behöver inte vara rädd”  Jag blir lite lugnare i kroppen och jag slappnar av. Men jag tror ändå inte riktigt på henne, vem skulle annars skriva så till mig. Men jag låtsas tro på henne och nickar försiktigt. Jag tar hennes hand och kramar om den.  - ”Du behöver inte vara rädd längre. Vi är ju fria nu”.  Fast än jag vet att det inte är sant så vill jag så gärna tro det. Jag orkar inte mer nu. Jag känner mig helt färdig och sömnens barmhärtiga vila sluter sig över mig.  - ”Berätta om ditt liv”.  Kuratorn tittar på mig med stora ögon och ett brett leende. Jag känner mig nervös. Jag vill inte sitta och berätta om mitt liv till en helt främmande människa. Men helt plötsligt så bara kommer allt. Det är som en naturkraft som varit instängd alldeles för länge, jag kan inte hejda mig. - Min pappa har slagit mamma så länge jag kan minnas. När jag var kanske fem år så började han även slå mig. Han kom till mig på natten när mamma låg och sov och.. Jag börjar gråta. Jag försöker få fram det jag vill säga men munnen vill inte samarbeta. Det kommer inga ord. - ”Du kan berätta för mig”. Säger kuratorn.  Nu tittar  hon på mig med ännu större ögon och hon har inte längre ett leende på läpparna.  - ”Han.. Han..” stammar jag fram.  - ”Gjorde han dig illa?” Frågar hon försiktigt.  - ”Ja, han slog mig om jag skrek”.  - ”Förgrep han sig på dig?”  Jag stelnar till i hela kroppen och nickar försiktigt, tårarna bara forsar. Det känns som en gigantiskt mur har rasat inne i mig.  - ”Lilla vännen”, säger hon och stryker mig över ryggen. ”Du vet att det här är så pass allvarligt att vi kommer att göra en anmälan på det”? - ”NEJ!” Skriker jag. ”Ni får inte, han kommer att döda mig. Jag får egentligen inte ens berätta det här”.  Hon tar tag i min hand och kramar om den.  - ”Det kommer att bli bra”.  - ”Men det är inte nödvändigt, vi är ju fria nu”. Säger jag med mer övertygelse än jag känner. Hon lyssnar inte på mig.

Så fort jag kommer hem skyndar jag mig att ringa till Alicia. Jag förklarar för henne varför jag inte svarade dagen före och vad som har hänt. Jag berättar allt för henne. Hon sitter tyst andra änden av telefonen och lyssnar och jag kan höra hur hon snyftar dämpat

.  Mamma ä inte lika glad som hon brukar vara. Hon är tystlåten och dämpad på kvällen och när jag lagt mig pussar hon mig inte i pannan som hon brukar. Något tynger henne men jag vill inte fråga, vill inte veta. Jag tittar ut genom fönstret,  tunga mörka moln släpper ifrån sig spridda regndroppar, de hänger som ett grått täcke över hela staden och vittnar om att något mörkt är på väg. Ett obehag sprider sig genom hela kroppen och jag börjar känna mig

svimfärdig igen. Känslan av pappas sista ord hänger i luften och kalla kårar letar sig längst ryggraden. Jag vänder mig mot väggen, drar upp täcken över huvudet som skydd och gråter mig till sömns.

Jag vaknar tidigt nästa morgon. Helt utmattad och trött men jag kan inte somna om. Jag stiger upp och dukar fram frukost till både mig och mamma. Jag går upp för att väcka henne.  - ”God morgon mamma!”  Mamma ligger inte i sängen och jag blir genast orolig.  - ”Mamma!”   Jag går sakta mot garderoben, rädslan tar tag i mig och kramar mitt hjärta så hårt att det blir svårt att andas. Pulsen rusar och det börjar komma mörka ringar i utkanten av synfältet. Jag försöker andas lugnt öppnar sakta garderoben. Där bakom kläder och kartonger sitter mamma ihopvikt med huvudet i knäna. Hon tittar upp på mig och jag ser hennes blåslagna ansikte och det blodet som rinner ner från hennes ögonbryn.  Jag backar två steg bak och faller ihop på golvet. Ur dimman som hotar svälja mig helt ser jag mamma mina till mig. - ”112”.  Jag sväljer och tvingar bort dimman, söker förtvivlat efter telefonen i fickan men kommer på att jag lämnat den nere vid frukostbordet. Jag måste hämta telefonen. Jag har ingen aning hur jag bär mig åt för att kunna ställa mig upp men jag gör det. Jag går ner för trappan  på ostadiga ben och smyger mig in till köket. Jag tittar mig omkring och springer sedan fram till bordet och  tar mobilen. Jag började slå numret till larmcentralen. Jag kommer på mig själv med att andas jättehögt och jag hör hur mitt hjärta bankar genom kroppen. Jag håller andan ett tag och lyssnar. Men jag hör ingenting, allt är bara tyst. Men jag vet att någonstans i det här huset så finns min pappa. Plötsligt hör jag hur mamma tjuter till. Jag blir så rädd att jag tappar mobilen, jag tar snabbt upp den igen och skyndar mig upp för trappan. Just då tänker jag inte ens på rädslan, jag tänker bara på mamma. I mammas sovrum står pappa med en kniv mot mammas hals. Jag ser rakt in i pappas svarta, tomma ögon. Och det känns som att hela kroppen fryser till is, jag börjar huttra. Magen drar ihop sig och lungorna glömmer andas, jag började se svarta ringar igen. ”–Inte nu” skriker jag till mig själv och lungorna fylls av livsgivande luft. Jag skakar bort ringarna och tar ett till djupt andetag.  -” Ringer du så dör hon”, säger pappa med sin äckligt grymma röst.  - ”Ring”, mimar mamma försiktigt med läpparna. Jag stirrar pappa rakt in i ögonen och slår numret i handen. Han märker inget. När jag hörde att de svarar slänger jag telefonen mot örat. 

- ”Hjälp!” Han kommer att döda oss skriker jag. Han har hittat oss och han kommer att döda oss. Vi bor på ringvägen 28”. Jag tittar upp och ser hur pappa drar kniven över mammas hals. Blod börjar droppa och mamma skriker till och faller till golvet. Hon stäcker ut handen mot mig och mimar -”Jag älskar dig, spring!” till mig. Blodet rinner nerför mammas hals och bildar en pöl på golvet. Min ben viker sig.  - ”Nej!” Skriker jag, med en röst som jag inte känner igen.  Pappa torkar av kniven mot byxorna och börjar gå emot mig.  Jag ser hur mamma blir slapp i kroppen och att hon börjar flacka med blicken.  Då plötsligt känner jag hur rädslan förvandlas till raseri. Jag skriker åt pappa. -”Men kom då! Kom och döda mig ditt jävla as, kom och döda ditt eget barn. Vad fan har vi gjort dig? Vad har vi gjort som förtjänar det här?”  - Pappa stannar upp och tittar förvånat på mig.  Jag flyger upp i ursinne och hoppar på honom. Han skakar av mig och jag faller hårt till golvet. Han ställer sig över mig och slår mig i ansiktet. En glödande smärta fortplantar sig i kinden och sprider sig i hela ansiktet. Ursinnet ersätts av rädsla och dödsångest.  Jag stäcker mig efter mammas hand och känner att den är

kall. Jag kramar om den men den kramar inte tillbaks. Jag vänder huvudet och tittar på mamma och det är en hemsk syn. Hon har blod överallt och ögonen har vänt sig så det enda som syns är ögonvitan. Jag känner hur tårarna började rinna och jag ser pappa i ögonvrån komma emot mig med kniven. Jag orkar inte längre och ger upp. Jag tittar rakt in i hans tomma ögon en sista gång och tänker att nu är det över. Jag kramar mammas hand hårt och tänker att vi i alla fall får vara tillsammans, Hoppas vi kommer till något bra ställe tänker jag och sluter ögonen.  - ”Polis! Släpp vapnet”.  Jag öppnar ögonen och ser till min förvåning att det står två poliser i dörröppningen. Pappa släpper vapnet och lägger händerna över huvudet. De springer fram till honom, brottar ner och handfängslar honom. När de tar honom ur rummet så tittar han rakt på mig med sina otäcka ögon. Men det var något annorlunda nu, ögonen är inte längre upphetsade och grymma som de brukar vara, de är uppgivna. Han mimar inget som han brukar och när han passerar ser han ner i golvet som om han skäms. 

Jag försöker sätta mig upp men lade mig ner lika fort när jag känner att det skär till i magen. Min vita nattskjorta är inte längre vit utan fläckig av blod. Nu först känner jag smärtan, försöker krypa men det går inte och jag får panik. Hjärtat bultar och jag tror att jag kommer dö för det gör så ont. Hela jag är som en trasdocka utan leder och muskler. Jag försökte tänka bort smärtan och ser mamma i ögonvrån. Hon är helt stilla och jag ser inte om hon andas. Jag skriker ett skrik som får håren att resa sig på armarna. Jag skriker och kan inte sluta. - HJÄLP !! HJÄLP! HJÄLP! HJÄLP! MIN MAMMA DÖR! Ambulanspersonal kommer upp med två bårar och de börjar prata med mig. Men jag hör inte vad de säger. Just då är smärtan ingenting, just oron över mamma det som överskuggar allt.  Jag vet inte om hon lever eller är död. Jag vet inte heller om jag någon gång får veta det. Kommer jag ens jag överleva? Jag orkar inte tänka mer, jag låter äntligen de mörka ringarna sluka mig helt och mörkret kommer som befrielse.

Jag vaknar med ett ryck och ser mig sömnigt omkring. Det tar inte många sekunder för att förstå att jag är på sjukhuset. Jag tittar mig desperat omkring för att se om mamma ligger bredvid  mig men jag ser henne inte. En sjuksköterska kommer in till mig. -” Hur mår du?”  - ”Jag vet inte, bra antar jag”.  Jag känner inte några smärtor i kroppen, den enda smärtan jag känner just nu, sitter i hjärtat –Var är mamma? Hur mår hon? - ”Var är mamma?” Säger jag oroligt.  - ”Hon ligger på intensiven”.  - ”Hon kommer väl att klara sig?” Säger jag medans paniken sprider sig i kroppen.  Hon ler mot mig och nickar.  - ”Hon kommer att klara sig, men hon är väldigt dålig”.  Jag känner hur knuten i bröstet i bröstet släpper lite grann och en gigantisk lättnad sköljer över mig.  - ”Pappa, var är pappa?” - ”Du behöver inte vara rädd längre, han sitter inlåst och kommer göra det ett bra tag. Du är trygg nu”.  Knuten i bröstet löser upp ännu lite till och jag kan andas ut.  Till sist kommer jag att tänka på hur jag mår.  - ”Hur är det med mig? Jag har ju inte ont någonstans.” 

- ”Du har blivit opererad, du har stora skador men kommer att bli helt frisk. Du har fått mycket smärtstillande och kommer inte att känna någon smärta de närmsta dagarna, ler den snälla sköterskan. Nu kan jag äntligen slappna av. Det kommer att bli så bra. Jag känner det ända in i min trasiga kropp.  - ”Får jag träffa henne?”  Hon tittar  på mig med lite ledsna ögon men nickar tillslut.  -” Okej, Du kan få träffa henne”.  Jag ler mot henne och tar hennes hand.  - ”Tack!”  - ”Men först är det någon som vill träffa dig.”  Jag förstår ingenting och det enda jag får upp i huvudet är ”pappa” är det pappa som vill träffa mig? Paniken börjar krypa fram men sen tänker jag efter. Det är klart att det inte är pappa som vill träffa mig.  In i rummet kommer Alicia. Hon ler mot mig men hon har tårar i ögonen.  - ”Hej gumman!”  Hon ger mig en kram och jag kramar henne svagt tillbaka.  - ”Hur är det med dig?” - ”Det är bättre nu när du kom”.  Vi sitter och pratar hela dagen och hon får till och med stanna över natten i en säng bredvid mig. Dagen efter när hon åkt så får jag äntligen träffa mamma. Hon ligger i en säng med slangar överallt. Hon är vaken och tittar in i mina ögon och jag blir alldeles varmt i kroppen. Jag får hjälp av en sjuksköterska att ställa mig upp. Jag sätter mig på sängkanten och tar tag i mammas hand.  - ”Hej älskling”, säger hon och ler mot mig.  Jag kan knappt prata, det enda jag tänker på är att jag är lycklig. Lycklig över att se mamma levande och lycklig över att jag själv lever, lycklig över att Alicia varit här. Det känns så bra.  - ”Hej mamma”, säger jag och ler mitt bredaste leende tillbaka. Jag lägger mig försiktigt bredvid henne på hennes arm och hon öppnar täcket och lägger det om mig. Nu är allt bra igen.

Efter ungefär en och en halv månad på lasarettet är det dags för utskrivningssamtal, vi ska få vet om vi får åka hem snart. Vi sätter oss i ett litet rum och väntar på att läkaren ska börja prata. Han börjar småprata om vädret och jag märker att mamma blir irriterad. Men det förstår jag, hon vill veta NU om vi får komma hem eller inte. Jag sitter och önskar tyst för mig själv att vi ska få åka hem, jag kramar båda tummarna hårt. - Ja, jag har då beslutat att ni båda kommer att bli utskrivna idag.  Mamma tjuter till av lycka och hon ger mig en stor kram.  - ”Så skönt gumman! Eller hur ?”  Jag nickar instämmande. Äntligen ska vi få lämna sjukhuset.  - ”Vi har ordnat en ny lägenhet åt er. Den ligger ganska långt härifrån”.  Både jag och mamma känner en stor lättnad. Ingen av oss vill åka tillbaka till vårt gamla hus, det känns för hemskt.  - ”Hur långt bort?”  - Den ligger i Norra Sverige, i en stad som heter Umeå, ni ska få transport dit så ni behöver inte oroa er.  Jag känner plötsligt en klump i bröstet. Jag vill ju inte flytta från Alicia.  - ”Men Alicia då?” Säger jag försiktigt.  - ”Det är fixat det med”, säger mamma stolt.  Jag lyssnar spänt på vad mamma har att säga. 

- Det är ju bara om du vill förståss, men jag har pratat med henne och hon skulle gärna vilja flytta med oss om det är okej för dig? Den gymnasieutbildningen som hon sökt ligger nämligen i Umeå och hennes föräldrar tycker att det är en jättebra idé att hon bor med oss istället för i ett studentrum och så får ni fortsätta vara med varandra. 

Jag tjuter till av lycka och ger mamma en jättestor kram. Direkt vi kommer ut ur rummet så ringer jag till Alicia! Vi pratar länge om hur kul vi kommer ha det och bra allt kommer att bli.  Vi står vid utgången på sjukhuset, jag och mamma, och tittar på varandra.  - ”Nu är vi fria på riktigt”, säger mamma.  - ”Nu är vi fria”, säger jag.  Vi tar steget och går ut från sjukhuset hand i hand. Jag andas in friheten. Friheten som kommer att vara i hela mitt liv. 

Haft en chill dag idag, vi har kollat på ett hus sen har jag gått en långpromenad med swajper. Och ikväll hänger jag med Julia! En perfekt lördag enligt mig.

Goodnight, imorn tar jag sovmorgon och vi ska till stan och en massa andra grejs jag ska göra. Men det blir nog en bra dag. Nu ska jag sova för jag är så trött.

Har just vari på badet och simma lite och nu blir det hem och fredagsmysa. Jag har en känsla av att detta kommer
Vara en väldigt bra fredag. Det känns toppen ju. Ska Ställa mysfaktorn på hög nivå och se vampire diaries! Haha surprise? Ha de bra så här på fredag.

Tänkte bara prova och se om detta gick

Tillåt mig att svära, satan så kallt det är ute. Mina ben förvandlades till två istappar direkt jag gick utanför dörren imorse och jag var sen till skolan så jag hann inte med några långkalsonger heller. Haha! Nu är vi snart på väg till Umeå och det känns jävligt drygt måste jag säga. Att sitta i bilen typ i två jävla timmar i 147 minus grader för att vara där en timme. Menmen, det blir nog bra. Missar iallafall so:n :-D

Har just kommit hem efter en ganska bra dag i skolan. Men nu känner jag mig ledesen för att jag får tillbaka blickar. Tankar och minnen smyger sig fram som jag helst av allt skulle vilja glömma, men det går inte. Dom har liksom estat sig fast i min näthinna och minnerna spelas upp gång på gång i mitt huvud. Jag vill bara gömma mig när dom kommer och jag blir alldeles skakis. Det är inte trevliga minnen och det gör ont i mig när jag tänker på dom. Så därför ska jag göra nånting nu så att jag kanske kan tänka på annat ett tag. En bra ide.

Haha! Lockade håret igår kväll på typ en kvart - tjugo min. Och det blev ändå fina lockar + att det var med min plattång, trodde aldrig att jag skulle kunna lära mig det men det börjar gå bättre och bättre. Så himla bra.

Här får ni resultatet:-)

Hej! Har just käkat och tänkte att om ett tag ska jag he mig ut springa, det blir nog najs. Hoppas det inte är så kallt bara! Men här är det typ bara -8.

Har iallafall haft en bra dag på skolan, ganska chill. Jag gjorde ju bort alla läxor igår så jag behöver egentligen inte plugga ikväll.. Kanske gör det ändå bara för att jag vill få bra på allt jag gör. Och med bra menar jag väldigt bra.
Så ikväll blir det att träna, duscha, plugga och se vampire diaries!!!!😍😍
Det är iallafall det jag har tänkt.


Jag tillåter er att skratta åt bilden. Haha!

Veckar var ställd på kvart över sex imorse och har hunnit vara i stan och i skolan. Den här kvällen kommer bestå av att plugga, fyfan va jobbigt. Kanske kommer hinna ut på en liten prommis eller nåt. Ska försöka vara effektiv! Än så länge är det bara läxa men nästa vecka drar det igång med prov. Saknar jullovet och längtar efter sommarlovet, haha!! Nämen det är ganska kul i skolan.

Igår, igår kväll och idag har varit så himla kul. Vi har skrattat så mycket att vi definitivt kommer ha träningsvärk imorn, vi har gjort en massa crazy saker som jag börjar skratta av nu bara för att jag tänker på det. Hahah!! Efter bion så for vi hem och åt en räkmacka sen gjorde vi världens mysigaste spa, sen låg vi å prata till typ halv två. Mycket trevligt måste jag säga:-)

Äntligen får jag sätta mig i lugn och ro å se vampire diaries, en perfekt fredag kväll tycker jag:-)

Hejhejhej! Nu så har jag internett igen och äntligen kan jag börja blogga på riktigt. Kan börja med att säga att jag har haft en jättebra vecka och att det har gått jättebra med skolan. Lite jobbigt har det varit att stiga upp men det har ändå gått bra. Och så har jag ju klippt mig som ni alla vet men inte fått sett nån bild än. Haha! Det är iallafall grymt skönt att mitt fula nötta hår är borta. Känner mig så himla fri och oövervinnelig!!

Var hos Betty i 4 timmar idag! Fattar ni!? 4 timmar. Men det var så jävla värt det. Är sjukt nöjd över mitt hår och Betty är ju så otroligt duktig och noga. Det blev bara helt perfekt helt enkelt.

Det känns lite ovant att ha så kort hår men det känns samtidigt så jäkla skönt och jag trivs verkligen så här. Jag är så stolt över mig själv att jag äntligen vågade ta steget och klippa av mig håret. Har velat göra det så länge men aldrig vågat. Och så fort jag har börjar prata om det så säger bara alla "nej men Gud du får inte klippa av dig håret osv... " men jag gjorde det ändå för att jag kände att det var det jag ville och det känns så jävla bra.

Jag känner mig så stark i mig själv just nu. Man behöver inte se ut som alla andra för att vara värd någonting. Jag är jag och det är jag jävligt stolt över. Och det tänker jag fortsätta vara, det är faktiskt ett av mina nyårs löften.

Nu så gick det äntligen att ladda upp en bild, den är ju typ super dålig men det får ni leva med. Såg btw en jättefin film nyss, ha det bra;-)

Har haft en jätteroligt dag med My little sister. Vi har shoppat loss och fikat på wayen's (stavning) haha! Nä men har shoppar en del som jag blev himla nöjd över. En tröja, ett halsband, En håring, ett mega super fint nagellack och en bh. Lämnade ju tillbaka jackan och det känns grymt skönt faktiskt:-)

Ni kan få se bilder sen eftersom det inte går att ladda ner bilder från mobilen, och det suger att jag har så dålig uppdatering också.. Saknar internett ju.

Det gick superbra att vara barnvakt igår och vi hade en massa mysigt och kul. Det blir ju kul när barnen är så söta och snälla. Somnade vid ett och vaknade väl där vid 7 - 8 nångång? Haha.. Fattar inte hur dom kan vakna så tidigt och vara pigga, men hur som helst så kommer jag att vara väldigt trött ikväll.

Imorn ska iallafall jag och Lovisa in till stan och shoppa och kanske gå och fika nånstans och bara ha det trevligt. Jag ska bland annat lämna tillbaka jackan och självklart ska jag nog shoppa lite också.. Hehe:-)

Jag kan ju typ blogga från mobilen! Men det funkar typ bara ibland. Så himla irriterande men jaja.. Igår så var vi till stugan och grilla korv, det var väldigt mysigt och vi åkte skoter dit, det var också väldigt mysigt. Förutom att man typ höll på att frysa ihjäl men det gick bra ändå vi hade ju bastu i stugan så vi värmde oss där och drack varm choklad😄 och ikväll ska jag Paulina och lovan vara barnvakt till våra små kusiner, det blir nog ganska bra!
Ha det bra iallafall och håll tummarna för att det dyker upp fler inlägg.

Har Inge internet och det suger, vet inte när jag kan blogga tyvärr.. I värsta fall blir det nästa vecka när jag far till pappa igen:-(

Har sett två avsnitt av vampire diaries!! Asså åh så bra det är😍 skulle lätt kunna se några till men jag känner mig lite för trött, somna ju faktiskt vid 3 igår och vaknade redan 9, så godnatt!