LINNEA

Har varit i backen hela dagen och har nu ätit middag och så.. Har haft jättekul iallafall! Men nu ska jag gå ut och gå med sis och hundarna så jag uppdaterar mera sen.

Gjorde ett inlägg igår men när jag kolla idag så var det inte där:0 det var konstigt och jag blev ledsen..

Ha en bra dag!

Nu är det dags för mig att försöka sova, ska upp sju imorn och vill gärna hålla mig pigg hela dagen. Plus att min förkylning inte riktigt vill ge sig, jaja ni får iallafall sova gott inatt och så vill jag önska er en riktigt god jul ifall jag inte hinner blogga imorn.

Sitter och julmyser med familjen och har det bra, allt är bra! Det kommer bli bra i jul. Men ändå så saknar jag som det var förut, när jag var frisk. Önskar jag var frisk som dom andra, känner mig annorlunda.

Har just varit ute på en mysig julpromenad och nu tänkte jag ta mig nå fika, tror det blir nånting juligt! Haha. Det känns faktiskt jättekul att det är julafton imorn lite tråkigt att julmånanden är slut men de ska bli jättemysigt:-)

Imorn ska vara en bra dag hela dagen och jag tänker inte låta några mörka tankar få ta över. Jag kommer skjuta bort dom och bara försöka glömma bort dom. Det kommer bli bra:-)

Nu ska vi göra pepparkaks hus och vi har nyss varit ute! Bjuder på en bild så får ni höra mer av mig sen😊

Ikväll har jag simmat, sen gått hem vilket resulterade i detta!

Jag gråter, jag mår inge bra, jag är ångestfylld. Allt är åt helvete!

Den här hårfärgen har jag funderat på ett tag, vad tycker ni?

Sitter och lyssnar på fin sång i kyrkan, eller fin och fin men det är väl trevligt. eller? Det är rätt så tråkigt så jag underhåller mig med instagram och detta!

Sitter på svensk - engelskan och ser typ världens tråkigaste film, fast den är typ ändå bra.. Fast den är så sorlig.
Är iallafall jättetrött för jag sov typ fyra timmar inatt på grund av alla mardrömmar, fyfan så hemska dom är!

De tunga mörka molnen hängde som ett grått täcke över hela staden, det kom regndroppar lite då och då och löven som fallit från träden dansade runt på trottoarkanten. Jag drog upp jackan och stoppade händerna i fickorna.
Jag var på väg hem från skolan och tankarna snurrade runt som en virvelvind i huvudet.
Skulle mamma sitta gömd i garderoben igen, skulle pappa vänta på mig hemma eller hade han redan åkt iväg? Jag saktade ner stegen. Jag vill inte komma hem, men jag ville inte heller att mamma skulle vara ensam hemma.
Det kom en vindpust och tog tag i mig och jag skyndade på stegen. Längre fram på gatan gick en mamma med ett litet barn och sjöng. Tänk om jag kunde ha det så där bra tänkte jag.
Jag började närma mig vårt hus och magen drog ihop sig, jag var rädd. Vågade jag gå in?
Motvilligt öppnade jag försiktigt dörren.
– Hallå! Sa jag försiktigt.
Jag gick in i hallen. Pappa stod inte och väntade på mig i alla fall. Då var han inte hemma. Jag andades ut och knuten i magen släppte lite. Jag skyndade mig att ta av skor och jacka och sprang upp till mammas sovrum.
– Mamma, Sa jag tyst.
– Är du här?
Jag öppnade försiktigt garderoben. Där satt mamma ihopkrupen med huvudet i knäna bakom kläder, kartonger och gamla prydnader.
– Mamma!
Knuten i magen drog ihop så hårt att det kändes som att jag skulle svimma. Det gjorde så ont att se henne så.
Efter ett tag kollade hon upp på mig, som om hon just hört mig. Hennes kind var uppsvullen och hon var alldeles blå, grön runt ögat. Det rann blod från näsan och läppen.
Jag skyndade att hämta papper sen satt jag mig bredvid henne.
– Stäng garderoben, sa mamma fort.
Jag gjorde som hon sa och stängde garderoben. Jag lade armen om henne och gav henne pappret som jag nyss hämtat.
Garderoben var trång och varm, men jag förstod att mamma gömde sig där.
– ”Han har åkt”. Sa jag tyst.
– ”Men han kommer tillbaka, det gör han alltid”, sa mamma med svag röst och gråten i halsen.
– ”Inte nu i alla fall”, svarade jag.
Jag gick ut ur garderoben, stängde den försiktigt efter mig och gick ner i köket.
Jag tog fram två bröd, smör, ost och skinka. Jag gjorde två mackor till mamma och hällde upp ett glas mjölk innan jag gick upp igen.
– ”Mamma du kan komma ut, jag har gjort mackor åt dig”.
Mamma kröp sakta ut ur garderoben. Hon höll sig för magen och stönade när hon kom krypandes. Hon ställde sig sakta upp och grimaserade illa, när hon ställde sig på ena foten. När jag tittade närmare på henne så såg jag att hennes näsa var alldeles sned och den blödde fortfarande.
– ”Mamma vi måste ju ta dig till sjukhus”.

– ”Nej absolut inte du vet vad som kommer att hända då. Jag tänker inte göra det”.

Hon satt sig bredvid mig på sängen och började äta. Det tog ungefär sju minuter för mamma att äta upp och dricka upp mjölken.
– ”Jag går och duschar”, sa hon.
Jag gick till mitt rum. Jag drog fram väskan jag gömt under sängen och kollade igenom den. Varma kläder, vatten och pengar, allt var där. Jag har den alltid klar, redo att fly.

Mamma kom in i mitt rum med bara handduken på sig. Det gjorde så ont att se alla hennes sår och blåmärken, dem täckte snart hela hennes smala, bräckliga kropp.
– ”Det kommer att bli bra”, sa mamma när hon såg att jag fick tårar i ögonen.
Hon gav mig en kram sen gick hon ut igen. När hon vände sig om såg jag det stora såret på ryggen. Det hade blött ur det och blåmärket runt var alldeles svart, lila.
Jag sköt in väskan under sängen igen. Inte idag och inte ikväll, Men någon dag skulle vi fly.
Klockan hade blivit halv elva och pappa hade inte kommit hem. Det betydde att han inte kommer att komma hem ikväll. Jag och mamma passade på att äta ordentligt sen började vi förbereda oss för sängen för att hinna få så mycket sömn som möjligt.
Jag duschade, borstade tänderna och håret omsorgsfullt och gick sedan till mitt rum, där klädde jagav mig och tog på mig min nattskjorta. Ute var det mörkt och kallt, det skulle säkert att bli en frostnatt. Löven låg stilla på vägen, då hade det alltså slutat blåsa. Jag tittade ner på mina nakna bleka fötter, blicken sökte sig till ett blåmärke jag hade på foten, till och med där tänkte jag. Jag lade mig i sängen och borrade in huvudet i kudden och försökte sova, men det gick inte. Tankarna bara snurrade runt, runt. Jag ville inte leva så här. Jag ville inte att min mamma skulle behöva leva så här.

När klockan närmade sig tre började jag bli så trött att tankarna blev sega. Ögonlocken kändes tyngre och tyngre och tillslut  måste jag ändå somnat.

Jag vaknade klockan sju och kände mig helt utmattad av nattens dåliga sömn. Ändå steg jag upp, klädde på mig och gick för att  väcka mamma.
– ”God morgon mamma”.
– ”Han är väl inte hemma?” sa mamma yrvaket
– ”Nej han är inte hemma”, svarade jag med en tillgjord glad röst.
Jag gick med tunga steg ner mot köket och gjorde i ordning fika till mig och mamma. Efter fikat var jag tvungen att dra mig iväg till skolan.

När jag kom utanför dörren så bet kylan ordentligt i mina kinder. Det var frost på marken och bron var väldigt isig och halkig. Jag gick sakta med motvilliga, tunga steg till skolan.
Jag gick försiktigt in i vår korridor och lämnade jackan och väskan i skåpet.
– ”Hej”, sa jag tyst till mina klasskompisar.
Jag får bara tomma blickar tillbaka och några som viskar.
– ”Kolla vilket äckel”.
– ”Hur kan man vara så ful?”
Jag gick och satte mig på en bänk vid sidan om och väntade tills dagen var slut, som så många andra dagar. Orkade inte höra deras elaka ord. 
Jag orkade inte heller gå på någon lektion den dagen och hoppade över lunchen också. När klockan närmade sig två började jag gå hem igen.

Tankarna började sväva runt som osaliga andar i huvudet på mig igen på vägen hem. Var pappa hemma? Skulle han vänta på mig i hallen? Satt mamma gömd i garderoben? Jag var så rädd. Vågade jag gå hem? Magen knöt sig igen. Han hade alltid varit arg och sagt otrevliga, nedlåtande saker och tryckt ner mamma, men den senaste tiden hade han börjat slå henne och ibland även mig, när jag lade mig i. Slagen blev hårdare och våldsammare för varje dag. Jag vågade inte ens tänka på vad som skulle ske härnäst.

Jag närmade mig huset och sprang sista biten, om mamma satt gömd i garderoben så ville jag komma hem till henne så fort som möjligt.
Jag tog trappen upp i ett steg och var nära på halka av isen, fick tag i räcket och lyckades hålla mig på benen. Stod kvar på trappen och andades ut ett tag lite skakig i kroppen.  
Plötsligt hörde jag mammas gälla skrik skära genom luften. Jag ryckte upp dörren och sprang in.
– ”Mamma!” ropade jag. Jag hoppade ur skorna och slet av mig jackan och sprang in i köket.
Just när jag kom in så slog pappa mamma hårt i magen. Mamma hulkade till som om skulle kräkas.
Det rann blod från hennes ögonbryn och näsa.
Pappa stannade upp när han såg mig.
– ”Cecilia gå upp på ditt rum”, sade mamma med svag röst.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ville hjälpa mamma, men vågade inte.
– ”Cecilia stannar här”, röt pappa!
– ”Nej, Cecilia skynda dig upp”. Sade mamma med bruten röst

– ”Hör du inte vad jag säger? Cecilia stannar här”!
Han slog till mamma i ansiktet så hårt att hon föll till golvet.
Jag kunde inte bara stå och se på längre. Jag rusade fram till pappa och slog honom i ryggen och försökte putta undan honom.
– ”Men vad i helvete”, Skrek han och knuffade undan mig så hårt att jag föll bakåt och slog huvudet i golvet, framför ögonen dansade det små silverprickar i olika formationer.

Han stannade upp och kollade på mig med svarta ögon. Sen vände han de rasande ögonen på mamma.
– ”Karin, du går upp”.
Mamma tittade på mig med tårar i ögonen.
– ”Cecilia följer med mig i så fall”, sade mamma med lite starkare röst.
– ”Gå upp för i helvete”, skrek han och tog tag i mamma och lyfte henne till trappen. Han kastade upp henne i trappen så hon landade med huvudet på ett trappsteg.

– ”Nej!”, mammas isande skrik ekade i trappen.
Mamma kröp upp för resten av trappen. Hon höll sig för magen och det rann blod från hennes läpp. Hon kröp vidare och förmodligen skulle hon till garderoben.
Jag ville försvinna härifrån. Jag ville bara sjunka ner genom golvet. Jag ville sitta med mamma i garderoben. Jag ville vara i skolan. Var som helst utom just här, just nu.
Jag kollade ut genom fönstret och såg solen stå högt på himlen. Frosten låg fortfarande kvar på marken och gnistrade så vackert. Jag behövde fokusera på något för att inte tappa fotfästet helt.

Jag började tänka att jag var någon annanstans, jag var ute och lekte med min fina hund i snön. Mamma och pappa satt på en bänk en bit ifrån och tittade leende på oss. De höll om varandra och de var kära. Jag hade det bra, jag var lycklig. Snön glänste och glittrade, fåglarna kvittrade och jag kände mig fri. Vi skulle just springa tillbaks till mamma och pappa och dricka varm choklad när pappa tog tag i mig och skakade mig tillbaka till verkligheten.
– ”Titta på mig”, skrek pappa så att det skar i öronen.
Jag tittade honom rakt i ögonen. Hans ögon var svarta och tomma men ändå upphetsade.
Han slog till mig på kinden så att jag backade några steg och satt mig. Jag kröp ihop på golvet och slöt ögonen och väntade.
Jag var inte här, nu var jag mitt ute i skogen. Jag och mamma plockade blåbär. Solen lyste rakt mot oss och himlen var klarblå. Allt var bara perfekt.

Jag väntade på att ett slag skulle komma, men det hände inte. Jag öppnade försiktigt ögonen och pappa var inte kvar. Kunde det vara? Nej han kunde inte ha åkt, eller?

 
Jag ställde mig upp och stod väntade en stund, jag kände mig rädd och stel i kroppen som en pinne. Jag borde kanske gått upp till mamma men vågade inte. Jag vågade inte tro att han hade åkt. En liten gnutta hopp tändes inom mig. Men det försvann lika snabbt när jag hörde någon i garaget. Efter bara en liten stund kom pappa tillbaks. I handen höll han i ett basebollträ. Han sprang emot mig med armen höjd och med baseballträet i högsta hugg.

Jag vände mig snabbt om och lade händerna över huvudet. Slaget träffade mig och jag föll till golvet som en trasdocka. Jag kände med handen på bakhuvudet. Det var varmt och kladdigt. Jag såg med suddiga ögon hur pappa riktade ett till slag mot mig. Jag lade mig på mage med händerna över huvudet och väntade på slaget som jag visste skulle komma. Slaget kom men konstigt nog så kände jag inget. Jag försökte vända mig om och såg då hur pappa riktade fler slag mot mig. Jag kunde inte avgöra om han träffade för jag smärtan uteblev. Tröttheten kom och ett slags ljus strålade mot mig, det var vackert och jag kände mig varm och trygg. Jag kämpade först för att hålla mig vid medvetande men till slut gav jag upp och lät ögonen falla igen, mörkret sänkte sig som en välsignelse över mig.

Jag vaknade upp i mammas knä. Rummet var suddigt och jag hade ont överallt i hela kroppen, huvudet kändes konstigt avdomnat och illamåendet böljade genom kroppen, jag skulle nog kräkas vilken sekund som helst. Jag satt mig upp och kämpade mot yrseln och det kraftiga dunkandet i bakhuvudet.
– ”Var är pappa?” Sade jag oroligt.
– ”Sch, Han ligger och sover”, viskade mamma.
Jag tittade på mamma, hon var blå, grön lila i hela ansiktet och kinden och ögat var kraftigt uppsvullet.
Hon tittade på mig tillbaka med sorgsna ögon.
– ”Vi kan inte ha det så här mamma”.
– ”Jag vet”, sa mamma med gråten i halsen.
Hon pekade på väskan som låg på golvet bredvid.
– ”Vi ska fly”, viskade hon tyst.
Jag kände mig väldigt lättad över hennes ord, men ändå väldigt nervös. Tänk om han vaknade.
– ”Jag vill bara komma härifrån, NU!” Sade jag med panik i rösten.
– ”Det är bara vi smiter ut genom dörren, sen är vi fria”.
Det lät så enkelt men både jag och mamma visste att det inte var sant, fast vi så gärna ville  tro det.
– ”Jag måste hämta min väska”. Den ligger under sängen.
– ”Nej, han ligger där uppe och sover, du kan inte gå upp”, sade mamma med darr på rösten.
– ”Men jag har jättemycket pengar där”.

Mamma tittade på mig med orolig blick.
– ”Okej, men var tyst och skynda dig”.
Jag började smyga upp för trappan med tysta steg. Huvudet kändes tungt och varje steg smärtade i kroppen. Jag måste ändå haft tur som inte brutit något. Det knarrade till i trappen och jag hoppade till. Mamma stod där nere och tittade oroligt mot pappas sovrum. Men ingen av oss hörde något. Hon gjorde ett tecken till mig att jag skulle fortsätta gå. Jag smög vidare uppför trappen. Ett trappsteg i taget, hjärtat bankade så högt att jag trodde att pappa skulle vakna av det. Kroppen värkte och yrseln kom i vågor av all huvudvärk, jag var tvungen att stanna till och hålla mig i ledstången. Jag smög förbi pappas sovrum så tyst som bara var möjligt och in i mitt rum. Jag drog sakta, sakta fram väskan som låg och väntade på mig. Jag kollade snabbt igenom den. Allt var med, jag la pengarna i fickan ifall jag inte skulle få med mig väskan.
– ”Vad i helvete gör du?” Pappas arga röst skar genom tystnaden.
Jag hoppade till. Vad skulle jag göra? Pappa stod i dörröppningen och stirrade på mig.

Jag hann inte ens tänka innan handlade instinktivt och kastade mig mot pappa, jag tryckte mig mellan honom och dörrkarmen och snubblade ner för trappen. Jag ställde mig snabbt upp och skrek till mamma att hon skulle springa.
Pappa kom nedrusande från övervåningen.
Vi sprang igenom köket, pappa kom efter men stannade till och tog upp en kökskniv.
– ”Jag ska mörda er”, skrek han.
Mamma började gråta och det var inte långt ifrån att jag skulle göra det också, men nu var jag tvungen att vara stark.

Vi sprang ut ur köket igen, genom den andra dörren och upp för trappen till övervåningen, till den enda tryggheten vi kände till, garderoben. Vi hoppade in och satt så tysta som bara möjligt.
 Vi hörde pappas steg uppför trappen.
– ”Jag kommer att hitta er”, Sa han med grym röst.
Jag tog tag i mammas hand och knep hårt om den, hon kramade tillbaks.
Han gick in i sovrummet, vi hörde att han la sig ner på golvet och tittade under sängen. Pulsen började skena och jag trodde att hjärtat skulle hoppa ur bröstet på mig. Jag och mamma tryckte oss ner mot golvet i det lilla utrymmet längst in i garderoben, som ingen visste fanns, utom vi och höll andan. Han öppnade sakta garderoben. Han rotade runt lite innan han tillslut stängde den. Vi andades ut. Vi hörde hur stegen gick vidare in till nästa rum och sen in till toan som låg längst in i korridoren.
– ”Nu”, Sa mamma tyst.
Vi kastade oss ut ur garderoben och sprang nerför trappen.

– ”Vad i helvete, Stanna!” Skrek pappa så högt att det skar i öronen.
Jag kastade mig först ner i trappen och mamma efter. När jag var nere hörde jag mamma som kom snubblandes ner för trappen.
– ”Nej”, Skrek jag.
Hon kunde inte snubbla nu. Vi var ju så nära. Jag såg pappa komma störtandes efter.
Det gjorde så ont i hjärtat att se mamma snubbla och pappa som kom efter i en himla fart. Allt gick som i slow motion.  
– ”Mamma ställ dig upp!” skrek jag.
Mamma ställde sig snabbt upp, till min stora lättnad, och började springa mot mig. Vi hann till hallen när vi hörde en jättehög duns. Sen blev allt otäckt tyst.
– ”Vad hände?” Sa jag tyst.
Jag kände att jag var tvungen att gå och kolla, tänk om han ramlade? Vi gick sakta mot trappen igen.
Vi såg pappa längst ner i trappen. Han låg på rygg och han andades. Men var är inte vid medvetande.
Vi andades ut en aning.
– ”Kom nu mamma, så åker vi”.
– ”Nej, han kan vakna när som helst”.
Mamma hämtade en flaska i köket. Hon blundade och tog sats, hon slängde glasflaskan i huvudet på honom. Den sprack i tusen bitar och det var glasbitar överallt. Pappa stönade till men vaknade inte, blodet började sakta sippra ur såret som glasflaskan orsakade. Det såg otäckt ut och jag ville bara därifrån nu.
Vi sprang hela vägen till busstationen. Bussen stod som att den väntade på oss och vi skyndade att hoppa på.
- ”Till flygplatsen” sade mamma med andan i halsen.
Busschauffören tittade på oss med medlidande i ögonen och hans granskande blick fick oss att känna oss som två spöken.
Jag kände med handen mot min kind. Det gjorde ont. Mitt ögonbryn blödde och ögat värkte.
När vi gick längst gången i bussen så stirrade de få som satt där, väldigt mycket.
Jag kände mig obekväm och gömde ansiktet bakom mammas rygg.
Utanför bussen var allt mörkt och kallt. Löven som så glatt brukade dansa runt på gatan låg helt stilla, säkert fastfrusna. Jag såg inte en enda människa ute. Alla var väl inne och sov gott i sina sängar, eller satt och tittade på tv med familjen och hade det mysigt. Jag och mamma satt på en buss mitt i natten på väg till flygplatsen för att fly från en man och pappa som misshandlade oss. Livet kunde vara bra orättvist ibland.
– ”Mamma hur har du tänkt egentligen?”
– ”Det kommer att bli bra gumman, vi ska någonstans långt borta”.
– ”Men jag antar att mina tretusen inte räcker så långt då”. Sa jag med ledsen röst. Jag tänkte på hur mycket jag hade krånglat till allt bara för mina tretusen.
- ”Gumman, jag har planerat för det här i 3 år nu, jag har bara väntat på rätt tillfälle”. Hon drog upp en kasse som hon hade i väskan och visade mig.
– ”Oj, det måste vara mer än tjugo tusen”. Sa jag förvånat.
– ”Trettio tusen”, viskade mamma i mitt öra.
Jag kände en sorts lättnad över bröstet. Vi skulle faktiskt  ta oss en bit.
Jag kunde inte låta bli att kolla ut genom fönstret då och då och se om vi var förföljda. Det var liksom för bra för att vara sant, att vi faktiskt var på väg bort från pappa. Efter så många år så kom vi oss verkligen iväg. Det kändes så overkligt. Typ som att jag hamnat i en dröm. Det här var kanske inte på riktigt. Jag vågade nästan inte tro att det verkligen var sant. Vi kollade runt lite innan vi hoppade av bussen ifall pappa hade vaknat och kört ikapp oss.
Jag tvekade innan jag gick ut ur bussen.
– ”Vi är inte förföljda av någon”, Sa busschauffören och log.
Jag kollade på honom tacksamt innan jag gick ut.
– ”Tack”, sa mamma.
– ”Lycka till”, sa han med sorg i rösten.

Jag kände sorg, hela jag värkte av sorg, ilska, rädsla och oro när vi gick in i foajen.
– ”Jag måste gå på toa”, sa jag till mamma.
– ”Jag med”, vi måste nog tvätta upp oss lite” sa mamma.
Jag blundade när jag gick förbi spegeln, jag vill inte se mig själv just nu. Men när jag skulle tvätta händerna kunde jag inte låta bli.
Mina kinder var blå, grön lila, mitt ena öga var nästan helt igensvullet och blått. Det satt torkat blod nerför ögonbrynet över kinden och en liten rännil hade också letat sig ner från näsan och nu stelnat i ett ormlikt mönster. Jag kände försiktigt med handen mot mitt öga. –”Aj”, Jag hoppade till lite grann när jag kände hur ont jag hade. Håret hade stelnat i nacken av torkat blod till något som säkert liknande ett riktigt skatbo. Jag tvättade av mig så gott jag kunde och mamma hjälpte mig att få bort blodet ur håret.

Vi satt och väntade på flyget när jag ryckte till. Det var någon jag kände igen. Ryggen, huvudet, sättet han rörde sig på.
–” Mamma, Det är någon där”.
– ”Ja, vad menar du?”

– ”Jag känner igen honom”. Sa jag oroligt.
Det kunde väl inte vara så att, nej det kunde inte vara pappa. Det var helt omöjligt, han var ju medvetslös. Jag kände hur iskyla bärjade sprida sig genom hela kroppen. Jag blev alldeles stel. Jag såg hur hans fötter började röra på sig och hur han vänder sig om. Han lyfte blicken rakt mot mig och för en sekund såg jag in i hans tomma, mörka blick och förstod att det var pappa. Han tittade på oss i någon sekund sen började han gå med snabba steg mot oss.

Samtidigt ropade de upp i högtalarna att man kunde börja gå ombord på flygplanet. Jag och mamma reste oss samtidigt och började springa mot gaten. Vi hade tur och kom först i kön och vakten tittar konstigt på oss.
– ”Kan du skynda dig”, nästan skrek mamma med panik i rösten. Och alla vände sig om för att titta på oss.

Jag vände mig om en sista gång och min blick mötte pappas galna, tomma blick .

Han stannade upp, hötte pekfingret i luften som för att förstärka orden som han sedan mimade fram:
– ”Jag kommer hitta er.”
Kylan spred sig igenom hela kroppen. Han kommer att hitta oss. Jag försökte skaka av mig obehaget . Vände mig om igen men då var han borta. Jag försökte hitta åt honom i folkhavet men ser honom ingenstans. Människor börjar knuffa mig framåt, irriterade över att jag inte går. Jag kände mig förvirrad. Hade han verkligen varit där? Eller var det en dröm? Vi gick in i flygplanet och satte oss tillrätta på våra platser och andades ut i en djup suck. Mamma kramade mig och tog mig i hand och jag såg på henne att hon var lättad. Vi log mot varandra och andades sedan gemensamt  in friheten. I alla fall för en stund.

Nu är jag på väg till mormor och morfar för att äta middag! Sen blir det kyrkan igen, Lovisa ska ju sjunga. Har pluggat som en galning till so:n och tror att jag börjar kunna det nu. Känns jäkligt bra:-)
Skriver mer sen;)

Sitter och tråkar på svensk-engelskan och har bara en massa tråkigt. Vill bara fara hem.. NU! Bara en lektion kvar efter den här. Kämpa!

Hej, ska dra mig iväg till skolan nu. Dagen började inte bra måste jag säga, men jag hoppas verkligen att det blir en bra dag. Det är ju fredag och det är meningen att jag ska vara glad.
En bra sak är att jag får träffa min älskade swipp idag.

Godmorgon! Är strax på väg till skolan. Idag har vi idrott och jag ska få vara med. Äntligen får jag börja vara med på idrotten, känns jäkligt kul faktiskt!
Jaja.. Nu ska jag börja dra med till skolan. Vi hörs mer senare idag:-)